måndag 28 mars 2011

Sonnet 116 av William Shakespeare

Låt ej förbundet mellan sanna själar
erkänna hinder; kärleken är svag
om den tar skada när den ena grälar
och om förändring drabbar den en dag. 
Nej, den ska lysa som en båk i natten
och se på stormarna, men aldrig skakas;
ska stå som stjärnan över mörka vatten
ge säker kurs, men aldrig utrannsakas;
Kärlek är inte Tidens narr; Hans skära
vill meja allt, men veckor, dagar, år
förnedrar inte kärleken vars ära
når bortom oss tills domen förestår.
   Kan jag ha fel? Då skrev jag ingenting
   och ingen älskade på jordens ring.


Let me not to the marriage of true minds
Admit impediments. Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no! it is an ever-fixed mark
That looks on tempests and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come:
Love alters not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
   If this be error and upon me proved,
   I never writ, nor no man ever loved. 



Översättning Fredrika Bremer:


Den sanna kärleken förändras icke, 
när den förändring eller brister finner, 
den vänder sig ej bort när lyckan vändes. 
O nej, den är ett stadigt fästat märke, 
som ser på stormarna men skakas icke, 
en stjärna klar för seglarns färd i natten. 
Sann kärlek är ej tidens narr; ovansklig, 
fast röda läppar eller kinder blekna 
för härjarns andedräkt han bleknar ej; 
han växlar ej med tidens korta dagar, 
men håller ut utöver domedag, 
och bär sin himmel uti himlens sköte.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...