The Passionate Shepherd To His Love - Christopher Marlowe

Come live with me and be my love,
And we will all the pleasures prove
That hills and vallies, dales and fields,
Woods or steepy mountain yields.

And we will sit upon the rocks,
Seeing the shepherds feed their flocks
By shallow rivers to whose falls
Melodious birds sing madrigals.

And I will make thee beds of roses
And a thousand fragrant posies,
A cup of flowers and a kirtle
Embroidered all with leaves of myrtle.

A gown made of the finest wool
Which from our pretty lambs we pull;
Fair-lined slippers for the cold,
With buckles of the purest gold.

A belt of straw and ivy-buds,
With coral clasps and amber studs;
An if these pleasures may thee move,
Come live with me, and be my love.

The shepherd-swains shall dance and sing
For thy delight each May-morning:
If these delights thy mind may move,
Then live with me, and be my love.

Christopher Marlowe, 1592

Song of the Open Road av Walt Whitman

Allons! the road is before us! It is safe--I have tried it--my own feet have tried it well--be not detain'd!
Let the paper remain on the desk unwritten, and the book on the
shelf unopen'd!
Let the tools remain in the workshop! let the money remain unearn'd!
Let the school stand! mind not the cry of the teacher!
Let the preacher preach in his pulpit! let the lawyer plead in the
court, and the judge expound the law.

Camerado, I give you my hand!
I give you my love more precious than money,
I give you myself before preaching or law;
Will you give me yourself? will you come travel with me?
Shall we stick by each other as long as we live?

Leaves of Grass, 1900 
Find the whole poem here

To My Dear and Loving Husband av Anne Bradstreet

If ever two were one, then surely we.
If ever man were lov'd by wife, then thee.
If ever wife was happy in a man,
Compare with me, ye women, if you can.
I prize thy love more than whole Mines of gold
Or all the riches that the East doth hold.
My love is such that Rivers cannot quench,
Nor ought but love from thee give recompetence.
Thy love is such I can no way repay.
The heavens reward thee manifold, I pray.
Then while we live, in love let's so persever
That when we live no more, we may live ever

Anne Bradstreet (c.1612-1672)

Sonnets from the Portuguese, XIV - Elizabeth Barrett Browning

If thou must love me, let it be for nought
Except for love's sake only. Do not say
'I love her for her smile--her look--her way
Of speaking gently,--for a trick of thought
That falls in well with mine, and certes brought
A sense of pleasant ease on such a day'--
For these things in themselves, Beloved, may
Be changed, or change for thee,--and love, so wrought,
May be unwrought so. Neither love me for
Thine own dear pity's wiping my cheeks dry,--
A creature might forget to weep, who bore
Thy comfort long, and lose thy love thereby!
But love me for love's sake, that evermore
Thou mayst love on, through love's eternity.

Om kärleken - Thomas a Kempis

O, vad kärleken är en mäktig och stor sak ett undransvärt gott. Han gör all tyngd lätt och genomgår med en jämn stillhet alla dessa livets skiften; han bär all svaghet utan möta; och vad bittert är förljuvar han och förvandlar i sötma /..../
Kärleken syftar alltid åt höjden, och tål ej att kvarhållas i det låga. Han är fri, och sig ledig från de band, som vid jorden häfta; på det ej hans invärtes ljus må fördunklas och han hvarten av världens förmoner hindras, eller av dess onda varda underkuvas. 

Ingenting finnes, i himmelen eller på jorden, varken ljuvligare, eller starkare, eller högre, eller vidsträcktare, eller tacknämligare, eller fullkomligare och bättre, än kärleken; ty han har utgått av Gud, och upphöjer sig över allt vad skapat är, för att i Gud allena vila.

Den som älskar är alltid glad - han löper - han flyger - han är fri; och ingenting kan hålla honom tillbaka. Han giver sitt allt för allt, och han besitter allt uti allt; ty han vilar uti det högsta enda goda, som är över allt och varifrån allt gott utflyter. Han stannar aldrig vid de gåvor han får, utan upplyfter hjärtat till givaren.

Kärleken vet av intet mått, hans iver för honom ofta över alla gränser. Kan känner ock ingen plåga, han aktar mödan för inget; hans mod rådfrågar ej egna krafter, ej heller ursäktar sig med någon omöjlighet; ty han anser sig allting möjligt, allting lösligt.

Således är hans mod tillräckligt för allt; och då den, som ej älskar, är matt och oförmögen att verka, finner kärleken hos sig nig styrka, at allting fullborda. Kärleken är vakande; i själva sömnen domnar han icke, intet arbete tröttar honom, ingen vidrighet gör honom försagd, ingen olyckhändelse förfärad. Han uppstiger i höjden som en brinnande lågeld, och fördubblar sin kraft, då honom något motstånd i vägen siktas.

Ingen annan, än den som älskar, förstår vad kärleken är och kräver.

Svensk version ur Thomas a Kempis "Kristi efterföljande", utgåva 1798 sid 118




Love is a mighty power,
a great and complete good.
Love alone lightens every burden, and makes rough places smooth.
It bears every hardship as though it were nothing, and renders
all bitterness sweet and acceptable.

Nothing is sweeter than love,
Nothing stronger,
Nothing higher,
Nothing wider,
Nothing more pleasant,
Nothing fuller or better in heaven or earth; for love is born of God.

Love flies, runs and leaps for joy.
It is free and unrestrained.
Love knows no limits, but ardently transcends all bounds.
Love feels no burden, takes no account of toil,
attempts things beyond its strength.

Love sees nothing as impossible,
for it feels able to achieve all things.
It is strange and effective,
while those who lack love faint and fail.

Love is not fickle and sentimental,
nor is it intent on vanities.
Like a living flame and a burning torch,
it surges upward and surely surmounts every obstacle. 

Thomas A. Kempis (1379-1471)

Ur Platons Symposium

Mig förefaller det som att människorna alls inte varsnade kärlekens makt. Gjorde de det, skulle de resa de väldigaste tempel och altaren åt den och hembära de allra största offer till den, medan nu däremot ingenting sådant görs, fast det borde vara de angelägnaste av allt. Ty Eros är den människovänligaste av gudarna, människornas hjälpare och läkare, och botar för allt ont som det skulle vara en evig välsignelse för människosläktet att bli kvitt. Jag vill nu försöka skildra hans makt för er, och sedan får ni bli de andras lärare.

Först och främst måste ni lära känna den mänskliga naturen och dess öden. Vår ursprungliga natur var inte sådan den nu är utan annorlunda beskaffad. För det första fanns det tre människokön, inte som nu två,  utan det fanns ytterligare ett tredje som utgjorde en förening av de båda andra. /.../ varje människa var alldeles rund till sin skapnad, så att rygg och bröst bildade en cirkel. Armar hade hon fyra och lika många ben samt två alldeles likadana ansikten på en cirkelrund hals, en gemensam hjässa till de två motsatta ansiktena, fyra öron, två könsdelar samt allt det övriga i samma mån därefter. Hon gick upprätt alldeles som nu och kunde gå åt vilket håll hon behagade. Gällde det att springa betedde hon sig som de där hjulande akrobaterna som svänger benen runt och snurrar fram. /.../ I kraft och styrka var de fruktansvärda, till sinnelaget var de stormodiga. Själva gudarna anföll de /.../

Zeus och de övriga gudarna rådslog om hur de skulle bete sig med dem och var i stort bryderi. Ty inte kunde de döda dem och blixtslungande förgöra deras släkte liksom giganternas. De skulle de ju helt gå miste om människornas dyrkan och offer. Inte heller kunde de lämna deras fräckhet onäpst. Till sist fann Zeus på råd och sade: 'Jag tror mig ha funnit en utväg, så att vi kan låta människorna fortleva, men så att deras förmätenhet får ett slut genom att det försvagas. Jag klyver dem allesammans. Därigenom blir de dels svagare, dels nyttigare för oss genom att deras antal fördubblas. De ska gå upprätt på två ben. Skulle de fortfarande visa sig fräcka och inte vilja hålla sig lugna, så klyver jag dem pånytt så att de får hoppa på ett ben som andra säckdansare.'

Sagt och gjort. Han klöv människorna liksom man klyver rönnbär för inläggning eller som man klyver ägg med hårstrån. På var och en som han klöv lät han Apollon vrida om ansiktet och halsen ett halvt varv i riktning mot snittet, så att människorna då hon såg sitt snitt skulle bli fogligare. /.../

När nu den naturliga gestalten hade kluvits i två hälfter, längtade hälfterna efter varandra. /.../
Ända sedan denna fjärran tid är alltså den inbördes kärleken inplantad i människorna, den är återställare av den ursprungliga skapelsen, den vill göra en av två och läka den mänskliga naturen.

Var och en av oss är således en månniskohälft, ty kluvna som flundrorna har vi blivit två av en. Envar söker sin hälft. /.../ När alltså envar påträffar sin egen hälft /.../ så uppstår en förunderlig vänskap, förtrolighet och kärlek, och de vill inte skiljas från varandra ens för ett ögonblick. Men fast de sålunda tillbringar hela livet tillsammans, skulle de dock inte själva kunna säga vad de vill vinna genom varandra. Ty inte är det väl kärleksnjutningen, så att de för dess skull så ivrigt strävar att vara tillsammans. Nej, uppenbarligen är det något annat som bägges själ vill, något som den ej kan uttrycka utan endast anar och antyder.

Ur Platon Symposium, översättning Erik Berggren


-------------------




Humans have never understood the power of Love, for if they had they would surely have built noble temples and altars and offered solemn sacrifices; but this is not done, and most certainly ought to be done, since Love is our best friend, our helper, and the healer of the ills which prevent us from being happy.

To understand the power of Love, we must understand that our original human nature was not like it is now, but different. Human beings each had two sets of arms, two sets of legs, and two faces looking in opposite directions. There were three sexes then: one comprised of two men called the children of the Sun, one made of two women called the children of the Earth, and a third made of a man and a woman, called the children of the Moon. Due to the power and might of these original humans, the Gods began to fear that their reign might be threatened. They sought for a way to end the humans’ insolence without destroying them.

It was at this point that Zeus divided the humans in half. After the division the two parts of each desiring their other half, came together, and throwing their arms about one another, entwined in mutual embraces, longing to grow into one. So ancient is the desire of one another which is implanted in us, reuniting our original nature, making one of two, and healing the state of humankind.

Each of us when separated, having one side only, is but the indenture of a person, and we are always looking for our other half. Those whose original nature lies with the children of the Sun are men who are drawn to other men, those from the children of the Earth are women who love other women, and those from the children of the Moon are men and women drawn to one another. And when one of us meets our other half, we are lost in an amazement of love and friendship and intimacy, and would not be out of the other’s sight even for a moment. We pass our whole lives together, desiring that we should be melted into one, to spend our lives as one person instead of two, and so that after our death there will be one departed soul instead of two; this is the very expression of our ancient need. And the reason is that human nature was originally one and we were a whole, and the desire and pursuit of the whole is called Love.

Sonnet 116 av William Shakespeare

Låt ej förbundet mellan sanna själar
erkänna hinder; kärleken är svag
om den tar skada när den ena grälar
och om förändring drabbar den en dag. 
Nej, den ska lysa som en båk i natten
och se på stormarna, men aldrig skakas;
ska stå som stjärnan över mörka vatten
ge säker kurs, men aldrig utrannsakas;
Kärlek är inte Tidens narr; Hans skära
vill meja allt, men veckor, dagar, år
förnedrar inte kärleken vars ära
når bortom oss tills domen förestår.
   Kan jag ha fel? Då skrev jag ingenting
   och ingen älskade på jordens ring.


Let me not to the marriage of true minds
Admit impediments. Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no! it is an ever-fixed mark
That looks on tempests and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come:
Love alters not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
   If this be error and upon me proved,
   I never writ, nor no man ever loved. 


Översättning Fredrika Bremer:


Den sanna kärleken förändras icke, 
när den förändring eller brister finner, 
den vänder sig ej bort när lyckan vändes. 
O nej, den är ett stadigt fästat märke, 
som ser på stormarna men skakas icke, 
en stjärna klar för seglarns färd i natten. 
Sann kärlek är ej tidens narr; ovansklig, 
fast röda läppar eller kinder blekna 
för härjarns andedräkt han bleknar ej; 
han växlar ej med tidens korta dagar, 
men håller ut utöver domedag, 
och bär sin himmel uti himlens sköte.

Sonett 18 - William Shakespeare

Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date:
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimm'd;
And every fair from fair sometime declines,
By chance or nature's changing course untrimm'd;
But thy eternal summer shall not fade
Nor lose possession of that fair thou owest;
Nor shall Death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou growest:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this and this gives life to thee.

Svensk översättning av Carl Rupert Nybom 1871:

Skall med en sommardag jag dig jämföra?
Du är dock mera mild och älsklig än.
Majs ljuva knoppar brukar stormen störa,
Och sommarns fröjd — vad är så kort som den?

Ibland för häftigt himlens öga glöder,
Ibland dess guldblick är af dimmor gömd;
Ja, varje skönhet, som naturen föder,
På något vis är till förändring dömd.

Men aldrig skall din sommarglans förflyta
Ej du förlora skall vad skönt du fått,
Ej i sin skuggverld döden med dig skryta,
Då med min dikt odödlighet du nått.

Så länge menskor andas, ögon skåda,
Så länge lever den, med den — I båda.

Kärleken av Zacharias Topelius

Om jag än talade med dödlig mänskotunga
så underbarligt skönt, som himlens änglar sjunga,
och kärleken ej rum uti mitt hjärta fått,
jag vor’ en ljudrik malm, en klangrik bjällra blott.

Och om jag talade som en af de profeter
och visste allt förstånd och alla hemligheter
och kunde med min tro försätta berg, men ock
ej hade kärleken, jag vore intet dock.

Och gåfve jag allt mitt åt fattiga att vinna
och läte för min tro min kropp i elden brinna,
men hade ej därvid den kärlek Gud begär,
så vore det mig allt dock intet nyttigt här.

Si, kärleken är mild och städse tålig blifver.
Han ingen afund vet, han intet svek bedrifver;
han ej förhäfver sig, han ej ohöfvisk är;
han söker icke sitt, han ingen vrede bär.


Han tänker intet ondt, han ej åt orätt glädes,
men sanningen med fröjd han prisar allestädes.
Han ock fördrager allt, han tror om andra godt;
han har sitt hopp till Gud, han tåligt bär sin lott.

Och denna världens konst och vishet återvända;
dess tungomål dö ut, dess profetior ända;
ja, tron med hoppet sist till visshet öfvergår,
men endast kärleken i evighet består.

Min Gud och Fader, du all kärleks rika källa,
låt också uti mig din kärlek rikt uppvälla!
Du gifvit mig din Son: så gif att i hans spår
uppå din rätta väg i kärleken jag går.

Ty när det kommer, som fullkomligt är, försvinner
det, som blott endels är. All jordisk kärlek brinner
fördunklad utaf synd. O Herre Jesu Krist,
din kärlek ensam är på jorden utan brist.

Och i din kärlek, den fullkomliga och rena,
du helge också mig att mina bröder tjena,
att jag må älska dem, som du har älskat mig,
och så i kärleken bli din evinnerlig.

Ur Zacharias Topelius samlade skrifter

Kärlek av Emanuel Geibel

Det finns så mycket skönt på jorden,
så mycket härligt, underbart:
här maj befriaren är vorden,
när solen lyser varmt och klart . . .
Dock vet jag ett som mer bedårar
än blomsterdoft och unga vårar,
än sommarsolens ljusa sken:
det är i djupet af sitt sinne
att bära undandoldt där inne
en ungdomskärlek varm och ren.

Den himlen slik en skatt beskärer,
han rikare än andra är
och äger en kompass, som lärer
att styra mellan ref och skär.
Må ofärd komma, fröjd bedraga,
han mäktar ändock allt fördraga,
ty han sin kärlek tryggar vid,
som lyser sorgens labyrinter,
som tinar hårda hjärtans vinter
och bringar soning, bringar frid.

Sök honom ej i lifvets vimmel,
i flärdens ystra marknadslarm . . .
Ett härligt under från Guds himmel
med ens han lyser upp din barm.
Han kommer som en fläkt af vinden
med doft från blommorna i linden
en molnfri, fager junikväll.
Ej hjälper strida då, ej klaga,
men ödmjukt engeln emottaga,
som går att gästa i ditt tjäll.

Ditt hjärta slår . . . I rädda drömmar
till skygga aningar du lyss,
tills sällheten dig öfverströmmar
och våndan flyktar för en kyss.
Ditt lif blir helgadt med detsamma,
och värmt som af en himmelsk flamma
det knyter blommor i ett nu . . .
Och själfviskhetens flarn försvinna,
och som två källor sammanrinna
ditt jag förintas i ett du.

Han är den ädlaste bland skänker,
som människorna ännu fått.
I glömskans graf hvart moln han sänker,
att framtidshimlen ler i blått.
O, ljuft att taga! Ljuft att gifva!
Ljuft att ett enda väsen blifva!
O, du är rik om än så arm!
Ju mer du ger, ju mera får du,
på guld och ädelstenar går du . . .
Gif hjärtat i din egen barm!

I hennes ögon dina tårar
och hennes löjen på din mund.
Hvar tagg som pinande dig sårar,
ack! henne sårar samma stund . . .
Jag ser två rosenbuskar spira
och sina kvistar sammanvira
och bjuda doftfull rikedom;
men ingen ser om rosor röda
från samma stjälk i purpur glöda
som rosorna i snöhvitt blom.

Blott klang och doft . . . Inom dig blommar
en andens evigt fagra vår,
och alla tunga vinterbommar
du jublande i spillror slår.
Och elden på ditt hjärtas altar,
hur tid och ålder omgestaltar,
du ömt och trofast vårda vet.
Pokaln, som kärleken dig räcker,
är fylld af vin, som törsten släcker,
ett ljufligt vin — odödlighet.

Översatt av Edvard Fredin, ur Efterlemnade dikter 1890

Romarbrevet 12:9: Er kärlek skall vara uppriktig

Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.

Romarbrevet 12: 9-19

Ur Höga visan 8:6-7: Kärleken är stark som döden

Ha mig som en signettring vid ditt

hjärta, som en signettring på din arm.

Ty kärleken är stark som döden, dess

längtan obetvinglig som dödsriket,

dess glöd är som eldens glöd, en

Herrens låga är den.

De största vatten förmår ej utsläcka

kärleken, strömmar kan inte

dränka den.

---------------

Song of songs, 8:6-7:

Set me as a seal on your heart,

as a seal on your arm;

For stern as death is love,

relentless as the nether world is devotion;

its flames are a blazing fire.

Deep waters cannot quench love,

nor floods sweep it away.

Ur Första Korintierbrevet 13: Vägen framför andra: kärleken

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan förflytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer, skall det begränsade förgå.

När jag var barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.


------------------

Corinthians 13:1-13

If I speak in the tongues of men and of angels, but have not love, I am only a resounding gong or a clanging cymbal. If I have the gift of prophecy and can fathom all mysteries and all knowledge, and if I have a faith that can move mountains, but have not love, I am nothing. If I give all I possess to the poor and surrender my body to the flames, but have not love, I gain nothing.

Love is patient, love is kind. It does not envy, it does not boast, it is not proud. It is not rude, it is not self-seeking, it is not easily angered, it keeps no record of wrongs. Love does not delight in evil but rejoices with the truth. It always protects, always trusts, always hopes, always perseveres.

Love never fails. But where there are prophecies, they will cease; where there are tongues, they will be stilled; where there is knowledge, it will pass away. For we know in part and we prophesy in part, but when perfection comes, the imperfect disappears. When I was a child, I talked like a child, I thought like a child, I reasoned like a child. When I became a man, I put childish ways behind me. Now we see but a poor reflection as in a mirror; then we shall see face to face. Now I know in part; then I shall know fully, even as I am fully known.

And now these three remain: faith, hope and love. But the greatest of these is love.