Kärleken av Zacharias Topelius

Om jag än talade med dödlig mänskotunga
så underbarligt skönt, som himlens änglar sjunga,
och kärleken ej rum uti mitt hjärta fått,
jag vor’ en ljudrik malm, en klangrik bjällra blott.

Och om jag talade som en af de profeter
och visste allt förstånd och alla hemligheter
och kunde med min tro försätta berg, men ock
ej hade kärleken, jag vore intet dock.

Och gåfve jag allt mitt åt fattiga att vinna
och läte för min tro min kropp i elden brinna,
men hade ej därvid den kärlek Gud begär,
så vore det mig allt dock intet nyttigt här.

Si, kärleken är mild och städse tålig blifver.
Han ingen afund vet, han intet svek bedrifver;
han ej förhäfver sig, han ej ohöfvisk är;
han söker icke sitt, han ingen vrede bär.


Han tänker intet ondt, han ej åt orätt glädes,
men sanningen med fröjd han prisar allestädes.
Han ock fördrager allt, han tror om andra godt;
han har sitt hopp till Gud, han tåligt bär sin lott.

Och denna världens konst och vishet återvända;
dess tungomål dö ut, dess profetior ända;
ja, tron med hoppet sist till visshet öfvergår,
men endast kärleken i evighet består.

Min Gud och Fader, du all kärleks rika källa,
låt också uti mig din kärlek rikt uppvälla!
Du gifvit mig din Son: så gif att i hans spår
uppå din rätta väg i kärleken jag går.

Ty när det kommer, som fullkomligt är, försvinner
det, som blott endels är. All jordisk kärlek brinner
fördunklad utaf synd. O Herre Jesu Krist,
din kärlek ensam är på jorden utan brist.

Och i din kärlek, den fullkomliga och rena,
du helge också mig att mina bröder tjena,
att jag må älska dem, som du har älskat mig,
och så i kärleken bli din evinnerlig.

Ur Zacharias Topelius samlade skrifter

Kärlek av Emanuel Geibel

Det finns så mycket skönt på jorden,
så mycket härligt, underbart:
här maj befriaren är vorden,
när solen lyser varmt och klart . . .
Dock vet jag ett som mer bedårar
än blomsterdoft och unga vårar,
än sommarsolens ljusa sken:
det är i djupet af sitt sinne
att bära undandoldt där inne
en ungdomskärlek varm och ren.

Den himlen slik en skatt beskärer,
han rikare än andra är
och äger en kompass, som lärer
att styra mellan ref och skär.
Må ofärd komma, fröjd bedraga,
han mäktar ändock allt fördraga,
ty han sin kärlek tryggar vid,
som lyser sorgens labyrinter,
som tinar hårda hjärtans vinter
och bringar soning, bringar frid.

Sök honom ej i lifvets vimmel,
i flärdens ystra marknadslarm . . .
Ett härligt under från Guds himmel
med ens han lyser upp din barm.
Han kommer som en fläkt af vinden
med doft från blommorna i linden
en molnfri, fager junikväll.
Ej hjälper strida då, ej klaga,
men ödmjukt engeln emottaga,
som går att gästa i ditt tjäll.

Ditt hjärta slår . . . I rädda drömmar
till skygga aningar du lyss,
tills sällheten dig öfverströmmar
och våndan flyktar för en kyss.
Ditt lif blir helgadt med detsamma,
och värmt som af en himmelsk flamma
det knyter blommor i ett nu . . .
Och själfviskhetens flarn försvinna,
och som två källor sammanrinna
ditt jag förintas i ett du.

Han är den ädlaste bland skänker,
som människorna ännu fått.
I glömskans graf hvart moln han sänker,
att framtidshimlen ler i blått.
O, ljuft att taga! Ljuft att gifva!
Ljuft att ett enda väsen blifva!
O, du är rik om än så arm!
Ju mer du ger, ju mera får du,
på guld och ädelstenar går du . . .
Gif hjärtat i din egen barm!

I hennes ögon dina tårar
och hennes löjen på din mund.
Hvar tagg som pinande dig sårar,
ack! henne sårar samma stund . . .
Jag ser två rosenbuskar spira
och sina kvistar sammanvira
och bjuda doftfull rikedom;
men ingen ser om rosor röda
från samma stjälk i purpur glöda
som rosorna i snöhvitt blom.

Blott klang och doft . . . Inom dig blommar
en andens evigt fagra vår,
och alla tunga vinterbommar
du jublande i spillror slår.
Och elden på ditt hjärtas altar,
hur tid och ålder omgestaltar,
du ömt och trofast vårda vet.
Pokaln, som kärleken dig räcker,
är fylld af vin, som törsten släcker,
ett ljufligt vin — odödlighet.

Översatt av Edvard Fredin, ur Efterlemnade dikter 1890

Till kärleken av Dan Andersson

Det sägs att en helig i tron, en profet
vars röst ljuder långt, som en malm, en cymbal,
men som icke vet kärlekens hemlighet,
han hör till de fåvitskes tal.

Ty envar profetia och psalm skall förgå
som en fläkt, som en rök på förgängelsens bud,
men allt som av kärlek är fyllt skall bestå
och leva och vara som Gud.

I kärlek den stingande tistel blir skön,
och majregn vattnar förtorkade land,
och en ros kan dofta, en äng bliva grön
mitt i öknens brännande sand.

Dan Andersson 1920

Det handlar om fingertoppar... av Anna Irekvist

det handlar om fingertoppar
och om händer som vill bo i varandra
om att springa skrattande genom ösregn
och att dricka te tillsammans när nätterna förvandlas till morgon

det handlar om att gå i mörker och titta på stjärnor
och om att blåsa luft i varandras lungor tills bara skrattet finns
om att ligga still och lyssna på varandras hjärtslag
och att vara tryggt inlindade i stora luddiga närhetsfiltar

det handlar om tvåsamhet som inte river sönder
och om att tala samma språk och tystnad
och att gömma sig i tält av mjukhet tillsammans
och att veta, att &-tecknet mellan du & jag egentligen är ett bindestreck

Romarbrevet 12:9: Er kärlek skall vara uppriktig

Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.

Romarbrevet 12: 9-19

Kärlekens visa av Pär Lagerkvist

Kärlekens visa har inga ord,
nynnar som vinden i träden,
svävar lätt över blommande jord,
leker i sommarsäden.

Ingen hör den mera än vi,
du och jag vid din sida.
För det är oss den sjunger i
sin sång över jorden vida.

Ur Sång och strid (1940)

Min kärlek och din av Göran Tunström

Din kärlek och min ser inte ut på samma vis.
Från skilda håll - mot samma strand,
vi kommer simmande.
Ibland.
Det du ser är inte det jag ser.
Och det jag får är inte det du ger
när du stiger i land.
Men det sker.
Ibland.
Din kärlek och min kan mötas som nu.
Jag vet varifrån du kom och att du är här.
Vi vet att det bär.

Ur Sorgesånger (1980)

Morgon av Karin Boye

När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag -
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag -
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!


Ur Moln (1922)

Ur Höga visan 8:6-7: Kärleken är stark som döden

Ha mig som en signettring vid ditt

hjärta, som en signettring på din arm.

Ty kärleken är stark som döden, dess

längtan obetvinglig som dödsriket,

dess glöd är som eldens glöd, en

Herrens låga är den.

De största vatten förmår ej utsläcka

kärleken, strömmar kan inte

dränka den.

---------------

Song of songs, 8:6-7:

Set me as a seal on your heart,

as a seal on your arm;

For stern as death is love,

relentless as the nether world is devotion;

its flames are a blazing fire.

Deep waters cannot quench love,

nor floods sweep it away.

Ur Första Korintierbrevet 13: Vägen framför andra: kärleken

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan förflytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer, skall det begränsade förgå.

När jag var barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.


------------------

Corinthians 13:1-13

If I speak in the tongues of men and of angels, but have not love, I am only a resounding gong or a clanging cymbal. If I have the gift of prophecy and can fathom all mysteries and all knowledge, and if I have a faith that can move mountains, but have not love, I am nothing. If I give all I possess to the poor and surrender my body to the flames, but have not love, I gain nothing.

Love is patient, love is kind. It does not envy, it does not boast, it is not proud. It is not rude, it is not self-seeking, it is not easily angered, it keeps no record of wrongs. Love does not delight in evil but rejoices with the truth. It always protects, always trusts, always hopes, always perseveres.

Love never fails. But where there are prophecies, they will cease; where there are tongues, they will be stilled; where there is knowledge, it will pass away. For we know in part and we prophesy in part, but when perfection comes, the imperfect disappears. When I was a child, I talked like a child, I thought like a child, I reasoned like a child. When I became a man, I put childish ways behind me. Now we see but a poor reflection as in a mirror; then we shall see face to face. Now I know in part; then I shall know fully, even as I am fully known.

And now these three remain: faith, hope and love. But the greatest of these is love.

I folkviseton av Nils Ferlin

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Sång av Gunnar Ekelöf

Väck mig till sömns i dig,
väck mina världar till dig,
tänd mina döda stjärnor
närmare dig.

Dröm mig bort ur min värld
hem till lågornas hem,
föd mig, lev mig, döda mig
närmare dig.

Närmare mig till dig,
närmare födelsens järd,
tag mig varmare, tag mig
närmare dig.

Ur Dedikation (1934)

Och där, i verkligheten av Petter Bergman

Och där, i verkligheten, kommer du emot mig
som så många gånger förr.
Du stannar tre steg från mig, som i drömmen,
och som i drömmen ser du sen på mig.
Jag kämpar, vrider mig och sparkar,
tvingad, skruvad, i ultrarapid
för att slå sönder sömnens nät
och komma upp till ytan.

Då står du där, så som du alltid stått
i verkligheten, fast jag kanske inte...
jo, visste gjorde jag, men kanske har jag inte
vågat förrän nu. För nu vet jag
att jag inte bara drömmer oss,
utan att du och jag finns till,
tills någon plånar ut oss.

Det är solvasst här i världen. Två.
Ja, hädanefter är vi två i världen:
dubbelt så många att döda,
dubbelt så många att ljuga för,
dubbelt så många och dubbelt så svåra
att ljuga för...

Och sakta lär vi oss varandras ABC.
Och våra nätter bygger broar mellan oss,
och jag får det bekräftat: du är du
och jag är jag och vi har mötts i detta jubel.

Men ge då människor till var och en
en sådan stund, ett sådant stycke värme
innan de kallnar avsevärt i sina gravar!
Och ge dem, människor, den korta tystnad
och den djupa frid som finns i djupet
hos de älskande, och ge en extra timmes frid
år dem som aldrig hinner älska.

Ur Om inte vi (1969)

Melodi av Bo Bergman

Bara du går över markerna,
lever var källa,
sjunger var tuva ditt namn.
Skyarna brinna och parkerna
susa och fälla
lövet som guld i din famn.

Och vid de skummiga stränderna
hör jag din stämmas
vaggande vågsorl till tröst.
Räck mig de älskade händerna.
Mörkret skall skrämmas.
Kvalet skall släppa mitt bröst.

Bara du går över ängarna,
bara jag ser dig
vandra i fjärran förbi,
darra de eviga strängarna.
Säg mig vem ger dig
makten som blir melodi?

Ur Elden (1917)

Du och jag och världen av Verner Aspenström

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.


Ur Trappan (1964)

Till de älskande av Maria Wine

Närmare än nästan nära
kommer du aldrig din älskade
Fjärmare än ett avskeds "på återseende"
kommer du aldrig din älskade
Ifrågasätt inte
vem av er som gav mest
eller vem av er som tog mest
Vågen är fiende till kärleken -
anlitar du dess balanskonst
är det inte längre fråga om kärlek

Låt det givna och det mottagna
malas samman i vardagens kvarn -
det är genom denna fina sammansmältning
ni ska fortsätta ge mera liv åt er Kärlek
mera kärlek åt ert Liv

Den dagliga kärleken av Maria Wine

Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter
till och ifrån snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
men inte den som knappast har hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utvilande

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar och den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värken inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut i irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv-
detta är kärlek.

Svårmodet i det ena rummet
som gömmer sig huttrande
under skymningens gråa lakan
och livsviljan i det andra rummet
som föder ett hopp:
ett hopp som springer likt ett nyfiket barn
från rum till rum
och smittar med sin ljuda glädje -
sorger som delas och upplöses som utgråtna moln
den gemensamma resan med nedåtstigande hiss
till nattens djupa brunn
och sömnens bena som skiljer oss åt:
kunde vi blott sova inom samma sömn!

Kärlekens gryning
en svan med fläckfria vingar
dess skymning en hopkurad uggla
som blåser i mistlur
för att väcka livsviljan som förlamats
och erbjuda sorgen
som trampar minnets tunga orgel
ett annat insstrument att spela på -

Kärlek
den outsägliga ömhetens lyftande vind
som ger oss vardagens segelglädje.