Och där, i verkligheten, kommer du emot mig
som så många gånger förr.
Du stannar tre steg från mig, som i drömmen,
och som i drömmen ser du sen på mig.
Jag kämpar, vrider mig och sparkar,
tvingad, skruvad, i ultrarapid
för att slå sönder sömnens nät
och komma upp till ytan.
Då står du där, så som du alltid stått
i verkligheten, fast jag kanske inte...
jo, visste gjorde jag, men kanske har jag inte
vågat förrän nu. För nu vet jag
att jag inte bara drömmer oss,
utan att du och jag finns till,
tills någon plånar ut oss.
Det är solvasst här i världen. Två.
Ja, hädanefter är vi två i världen:
dubbelt så många att döda,
dubbelt så många att ljuga för,
dubbelt så många och dubbelt så svåra
att ljuga för...
Och sakta lär vi oss varandras ABC.
Och våra nätter bygger broar mellan oss,
och jag får det bekräftat: du är du
och jag är jag och vi har mötts i detta jubel.
Men ge då människor till var och en
en sådan stund, ett sådant stycke värme
innan de kallnar avsevärt i sina gravar!
Och ge dem, människor, den korta tystnad
och den djupa frid som finns i djupet
hos de älskande, och ge en extra timmes frid
år dem som aldrig hinner älska.
Ur Om inte vi (1969)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar