Marriage blessing av James Dillett Freeman

May your marriage bring you all the exquisite excitements a marriage should bring, and may life grant you also patience, tolerance, and understanding.
May you always need one another - not so much to fill your emptiness as to help you to know your fullness.
May you need one another, but not out of weakness.
May you want one another, but not out of lack.
May you entice, but not compel one another.
May you embrace, but not encircle one another.
May you succeed in all important ways with one another, and not fail in the little graces.
May you look for things to praise, often say, "I love you!" and take no notice of small faults.
If you have quarrels that push you apart, may both of you hope to have good sense enough to take the first step back.
May you enter into the mystery which is the awareness of one another's presence - no more physical than spiritual, warm and near when you are side by side, and warm and near when you are in separate rooms or even distant cities.
May you have happiness, and may you find it making one another happy.
May you have love, and may you find it loving one another.

-------

Må ert äktenskap ge er alla underbara eggelser ett äktenskap bör medföra, och må livet förläna er även tålamod, tolerans och förståelse.
Må ni alltid behöva varandra - inte så mycket för att fylla era egna tomrum, utan för att hjälpa er att känna er egen din storhet.
Må ni behöva varandra, men inte utav svaghet.
Må ni åtrå varandra, men inte utav avsaknad av annat.
Må ni locka, men inte tvinga er på varandra.
Må ni omfamna, men inte omsluta varandra.
Må ni ha framgång på alla viktiga vis med varandra, och inte brista i de små gesterna.
Må ni söka efter saker att berömma, ofta säga: "Jag älskar dig!" och inte lägga vikt vid små fel.
Om gräl driver er isär, må ni båda ha sunt förnuft nog att ta det första steget tillbaka.
Må ni inträda i mysteriet som är medvetenheten om varandras närvaro - inte mer fysiskt än andligt, varmt och nära när ni befinner er sida vid sida, och varmt och nära när ni är i olika rum eller till och med i avlägsna städer.
Må ni uppleva lycka, och må ni finna den genom att göra varandra lyckliga.
Må ni uppleva kärlek, och må ni finna den genom att älska varandra.

Song of the Open Road av Walt Whitman

Allons! the road is before us! It is safe--I have tried it--my own feet have tried it well--be not detain'd!
Let the paper remain on the desk unwritten, and the book on the
shelf unopen'd!
Let the tools remain in the workshop! let the money remain unearn'd!
Let the school stand! mind not the cry of the teacher!
Let the preacher preach in his pulpit! let the lawyer plead in the
court, and the judge expound the law.

Camerado, I give you my hand!
I give you my love more precious than money,
I give you myself before preaching or law;
Will you give me yourself? will you come travel with me?
Shall we stick by each other as long as we live?

Leaves of Grass, 1900 
Find the whole poem here

Bröllopsvers av Ingrid Saaristo

Denna vers får inte rimma,
Men ska löpa stadigt framåt,
på det sätt som Kalevala,
Finlandsgamla runosamling,
sagorna från tidens början
vandrar i generationer.
Måttet heter runometer
och blir än ibland begagnat,
till exempel nu på stunden,
på den fina glada festen,
som har samlat oss tillhopa,
som har samlat oss till bröllop
där vi glädes med er båda,
som har blivit äkta makar.

Nu har så vår fina flicka (vår Katarina, vår fina Anna...)
sagt sitt Ja och blivit hustru
till den duktigaste pojke (den duktige Lars-Erik el dyl)
och ni borde ju för övrigt
redan känna till varandra
ganska bra, kanhända grundligt,
vilket säkert är till nytta
för de dagar som ska komma;
bråda gråa måndagsmorgnar,
lagom lugna lördagskvällar,
storm och stiltje, sol och åska,
rosenblad och tisteltaggar,
och man kunde kanske våga
ge er några tips på vägen:

Faktum är, att toleransen
är mer värd än hela Börsen
när det gäller bagateller,
som hur man ska skära osten,
klämma tandkräm ifrån tuben,
lägga fötterna på bordet
eller torka badrumsgolvet.
När det gäller större saker
bör man träna upp förmågan
att ta sats och börja prata,
alltså prata, inte skrika.
Det är svårt, men häri gäller
ännu gott den gamla regeln
att man lär sig genom övning.

Vilka är då större saker?
Kanske det att bara finnas
och att lyssna då den andra
har nåt smått och stort att säga,
ge varandra lagom frihet
utan att försvaga banden,
hjälpas åt att klara kassan
och förstå att släcka datorn
samt gå in i full beredskap
på att allt kan kännas hopplöst,
men kan vändas till det bättre,
till en kärlek, kanske större
än som finns i bröllopstiden.
Kärlek är en livstidslära.

Vidare så vill jag nämna
det som sägs i vissa trakter:
att om pojkarna är varma,
fryser alltid deras flickor.
Det är bra att elda brasor,
alltid låta lågan brinna,
om den också några dagar
kanske knappast ens kan märkas
och att stundom kompensera
mera svala perioder
med att plötsligen servera
stora heta stockvedseldar.
Och den sortens handlingskrafter
gäller självklart också hustrun.

Lycka till med eldbestyren!
Lycka till med svåra saker!
Lycka till med samtalstonen!
Lycka till med toleransen,
vardagsvärld och festligheter!
önskar vi er innerligen,
nästan strängt, men också hjärtligt.
Nu så lägger vi på locket,
stannar upp vår runometer,
lånad ifrån Kalevala,
Finlands gamla runosamling,
sagor ifrån  tidens början,
som har lärt oss ordens styrka.
Och vårt bästa ord är - kärlek.

To My Dear and Loving Husband av Anne Bradstreet

If ever two were one, then surely we.
If ever man were lov'd by wife, then thee.
If ever wife was happy in a man,
Compare with me, ye women, if you can.
I prize thy love more than whole Mines of gold
Or all the riches that the East doth hold.
My love is such that Rivers cannot quench,
Nor ought but love from thee give recompetence.
Thy love is such I can no way repay.
The heavens reward thee manifold, I pray.
Then while we live, in love let's so persever
That when we live no more, we may live ever

Anne Bradstreet (c.1612-1672)

Sonnets from the Portuguese, XIV - Elizabeth Barrett Browning

If thou must love me, let it be for nought
Except for love's sake only. Do not say
'I love her for her smile--her look--her way
Of speaking gently,--for a trick of thought
That falls in well with mine, and certes brought
A sense of pleasant ease on such a day'--
For these things in themselves, Beloved, may
Be changed, or change for thee,--and love, so wrought,
May be unwrought so. Neither love me for
Thine own dear pity's wiping my cheeks dry,--
A creature might forget to weep, who bore
Thy comfort long, and lose thy love thereby!
But love me for love's sake, that evermore
Thou mayst love on, through love's eternity.

Om kärleken - Thomas a Kempis

O, vad kärleken är en mäktig och stor sak ett undransvärt gott. Han gör all tyngd lätt och genomgår med en jämn stillhet alla dessa livets skiften; han bär all svaghet utan möta; och vad bittert är förljuvar han och förvandlar i sötma /..../
Kärleken syftar alltid åt höjden, och tål ej att kvarhållas i det låga. Han är fri, och sig ledig från de band, som vid jorden häfta; på det ej hans invärtes ljus må fördunklas och han hvarten av världens förmoner hindras, eller av dess onda varda underkuvas. 

Ingenting finnes, i himmelen eller på jorden, varken ljuvligare, eller starkare, eller högre, eller vidsträcktare, eller tacknämligare, eller fullkomligare och bättre, än kärleken; ty han har utgått av Gud, och upphöjer sig över allt vad skapat är, för att i Gud allena vila.

Den som älskar är alltid glad - han löper - han flyger - han är fri; och ingenting kan hålla honom tillbaka. Han giver sitt allt för allt, och han besitter allt uti allt; ty han vilar uti det högsta enda goda, som är över allt och varifrån allt gott utflyter. Han stannar aldrig vid de gåvor han får, utan upplyfter hjärtat till givaren.

Kärleken vet av intet mått, hans iver för honom ofta över alla gränser. Kan känner ock ingen plåga, han aktar mödan för inget; hans mod rådfrågar ej egna krafter, ej heller ursäktar sig med någon omöjlighet; ty han anser sig allting möjligt, allting lösligt.

Således är hans mod tillräckligt för allt; och då den, som ej älskar, är matt och oförmögen att verka, finner kärleken hos sig nig styrka, at allting fullborda. Kärleken är vakande; i själva sömnen domnar han icke, intet arbete tröttar honom, ingen vidrighet gör honom försagd, ingen olyckhändelse förfärad. Han uppstiger i höjden som en brinnande lågeld, och fördubblar sin kraft, då honom något motstånd i vägen siktas.

Ingen annan, än den som älskar, förstår vad kärleken är och kräver.

Svensk version ur Thomas a Kempis "Kristi efterföljande", utgåva 1798 sid 118




Love is a mighty power,
a great and complete good.
Love alone lightens every burden, and makes rough places smooth.
It bears every hardship as though it were nothing, and renders
all bitterness sweet and acceptable.

Nothing is sweeter than love,
Nothing stronger,
Nothing higher,
Nothing wider,
Nothing more pleasant,
Nothing fuller or better in heaven or earth; for love is born of God.

Love flies, runs and leaps for joy.
It is free and unrestrained.
Love knows no limits, but ardently transcends all bounds.
Love feels no burden, takes no account of toil,
attempts things beyond its strength.

Love sees nothing as impossible,
for it feels able to achieve all things.
It is strange and effective,
while those who lack love faint and fail.

Love is not fickle and sentimental,
nor is it intent on vanities.
Like a living flame and a burning torch,
it surges upward and surely surmounts every obstacle. 

Thomas A. Kempis (1379-1471)

Ur Kapten Corellis mandolin av Louise de Bernieres

Kärleken är ett övergående vanvett, den bryter ut som vulkaner gör och sjunker sedan undan. Och när den sjunker undan måste man fatta ett beslut. Man måste utröna om ens rötter har flätats samman så att det är otänkbart att man någonsin skiljs åt. För det är det som är kärleken.

Kärleken är inte andlöshet, det är inte upphetsning, det är inte förkunnanden av löften om evig passion... Det där är bara att "vara kär", vilket vilken idiot som helst klarar av.

Själva kärleken är det som finns kvar när förälskelsen har brunnit ut, och det är både en konst och en lycklig slump.

Må era rötter växa samman under jorden, och när alla de vackra blommorna har fallit från grenarna, upptäcker ni att ni är ett träd, och inte två.

------

Love is a temporary madness, it erupts like volcanoes and then subsides. And when it subsides you have to make a decision. You have to work out whether your roots have so entwined together that it is inconceivable that you should ever part. Because this is what love is.

Love is not breathless, it is not excitement, it is not the promulgation of promises of eternal passion. . . . That is just ‘being in love’ which any fool can do. Love itself is what is left over when being in love has burned away, and this is both an art and a fortunate accident.

May your roots grow towards each other underground, and when all the pretty blossoms fall from your branches, you find out that you are one tree, and not two.

Ur Platons Symposium

Mig förefaller det som att människorna alls inte varsnade kärlekens makt. Gjorde de det, skulle de resa de väldigaste tempel och altaren åt den och hembära de allra största offer till den, medan nu däremot ingenting sådant görs, fast det borde vara de angelägnaste av allt. Ty Eros är den människovänligaste av gudarna, människornas hjälpare och läkare, och botar för allt ont som det skulle vara en evig välsignelse för människosläktet att bli kvitt. Jag vill nu försöka skildra hans makt för er, och sedan får ni bli de andras lärare.

Först och främst måste ni lära känna den mänskliga naturen och dess öden. Vår ursprungliga natur var inte sådan den nu är utan annorlunda beskaffad. För det första fanns det tre människokön, inte som nu två,  utan det fanns ytterligare ett tredje som utgjorde en förening av de båda andra. /.../ varje människa var alldeles rund till sin skapnad, så att rygg och bröst bildade en cirkel. Armar hade hon fyra och lika många ben samt två alldeles likadana ansikten på en cirkelrund hals, en gemensam hjässa till de två motsatta ansiktena, fyra öron, två könsdelar samt allt det övriga i samma mån därefter. Hon gick upprätt alldeles som nu och kunde gå åt vilket håll hon behagade. Gällde det att springa betedde hon sig som de där hjulande akrobaterna som svänger benen runt och snurrar fram. /.../ I kraft och styrka var de fruktansvärda, till sinnelaget var de stormodiga. Själva gudarna anföll de /.../

Zeus och de övriga gudarna rådslog om hur de skulle bete sig med dem och var i stort bryderi. Ty inte kunde de döda dem och blixtslungande förgöra deras släkte liksom giganternas. De skulle de ju helt gå miste om människornas dyrkan och offer. Inte heller kunde de lämna deras fräckhet onäpst. Till sist fann Zeus på råd och sade: 'Jag tror mig ha funnit en utväg, så att vi kan låta människorna fortleva, men så att deras förmätenhet får ett slut genom att det försvagas. Jag klyver dem allesammans. Därigenom blir de dels svagare, dels nyttigare för oss genom att deras antal fördubblas. De ska gå upprätt på två ben. Skulle de fortfarande visa sig fräcka och inte vilja hålla sig lugna, så klyver jag dem pånytt så att de får hoppa på ett ben som andra säckdansare.'

Sagt och gjort. Han klöv människorna liksom man klyver rönnbär för inläggning eller som man klyver ägg med hårstrån. På var och en som han klöv lät han Apollon vrida om ansiktet och halsen ett halvt varv i riktning mot snittet, så att människorna då hon såg sitt snitt skulle bli fogligare. /.../

När nu den naturliga gestalten hade kluvits i två hälfter, längtade hälfterna efter varandra. /.../
Ända sedan denna fjärran tid är alltså den inbördes kärleken inplantad i människorna, den är återställare av den ursprungliga skapelsen, den vill göra en av två och läka den mänskliga naturen.

Var och en av oss är således en månniskohälft, ty kluvna som flundrorna har vi blivit två av en. Envar söker sin hälft. /.../ När alltså envar påträffar sin egen hälft /.../ så uppstår en förunderlig vänskap, förtrolighet och kärlek, och de vill inte skiljas från varandra ens för ett ögonblick. Men fast de sålunda tillbringar hela livet tillsammans, skulle de dock inte själva kunna säga vad de vill vinna genom varandra. Ty inte är det väl kärleksnjutningen, så att de för dess skull så ivrigt strävar att vara tillsammans. Nej, uppenbarligen är det något annat som bägges själ vill, något som den ej kan uttrycka utan endast anar och antyder.

Ur Platon Symposium, översättning Erik Berggren


-------------------




Humans have never understood the power of Love, for if they had they would surely have built noble temples and altars and offered solemn sacrifices; but this is not done, and most certainly ought to be done, since Love is our best friend, our helper, and the healer of the ills which prevent us from being happy.

To understand the power of Love, we must understand that our original human nature was not like it is now, but different. Human beings each had two sets of arms, two sets of legs, and two faces looking in opposite directions. There were three sexes then: one comprised of two men called the children of the Sun, one made of two women called the children of the Earth, and a third made of a man and a woman, called the children of the Moon. Due to the power and might of these original humans, the Gods began to fear that their reign might be threatened. They sought for a way to end the humans’ insolence without destroying them.

It was at this point that Zeus divided the humans in half. After the division the two parts of each desiring their other half, came together, and throwing their arms about one another, entwined in mutual embraces, longing to grow into one. So ancient is the desire of one another which is implanted in us, reuniting our original nature, making one of two, and healing the state of humankind.

Each of us when separated, having one side only, is but the indenture of a person, and we are always looking for our other half. Those whose original nature lies with the children of the Sun are men who are drawn to other men, those from the children of the Earth are women who love other women, and those from the children of the Moon are men and women drawn to one another. And when one of us meets our other half, we are lost in an amazement of love and friendship and intimacy, and would not be out of the other’s sight even for a moment. We pass our whole lives together, desiring that we should be melted into one, to spend our lives as one person instead of two, and so that after our death there will be one departed soul instead of two; this is the very expression of our ancient need. And the reason is that human nature was originally one and we were a whole, and the desire and pursuit of the whole is called Love.